Min 9-åriga son har försvunnit!

Min 9-åriga son har försvunnit...
...rakt in i cyberspace.
Han har precis fått ett sk WOW spel eller som det heter World of Warcraft. Man loggar in sig och betalar en liten summa varje månad sedan är det bara att köra på. Detta är tydligen världens mest populära spel och man spelar tillsammans med andra över hela jordklotet. Detta är vad lille Jeppe nu gör. Och han kan inte sluta.
Det är det enda som är intressant. Den minsta lilla tid han får över så är det WOW som gäller.
Hans äldre bröder som är 19 och 17 är också hängivna fantaster.
Då kommer även funderingar som man som förälder har gällande data- och TV spel och hur länge de skall få hålla på och vad för spel de skall spela.
Visst kan man tycka att i vissa spel är det mycket våld men jag tror inte att barn som har en trygg uppväxt springer runt som massmördare när de blir vuxna bara för att de spelar TV spel som barn. Jag tycker det är att idiotförklara barnen. Barn i den åldern vet väl att det bara är fiktion? Föräldrar som inte låter sina barn spela spel skall nog inte låta barnen titta på TV heller för där är det ännu mer våld och i de flesta fall är det tyvärr reality.
Jag tror att det är vi i vår generation som tycker det är synd att barnen inte är ute i "friska" luften på samma sätt som vi var när vi var små och lekte indian och cowboys. Det finns ju något som heter utveckling och jag tycker att vi skall se det positiva i utvecklingen.
Tänk på hur internet utvecklar barnens kommunikation. Min lille Jeppe skriver och talar på engelska med barn över hela världen. I cyber space finns inga gränser, där pratar man med alla. Tänk på hur våra barn utvecklas positivt tack vare detta!
Låt barnen få hålla på med vad de själva tycker är roligt och jag tycker inte vi vuxna skall lägga oss i med våra försoffade värderingar. Låt dem ha kul! Det är bara att inse att våra små barn är uppkopplade redan när det föds. Jag tror bara det är vår generations rädsla för den nya tidens kommunikation och teknik som gör att vi vill hindra barnen att hålla på med vad de tycker är roligt.
Jag ser tillbaka på när jag själv var liten. Då blev föräldrarna varnade för att vi barn inte skulle se på Pippi Långstrump, hon var ingen bra förebild för oss barn. Tänk på Emil i Lönneberga sen, han var ju inte heller någon förebild direkt. Men trots ivrigt tittande på både Pippi och Emil har det nog blivit något ganska bra av oss alla i alla fall!